Sun Tzu och HR: omtanke utan paternalism

Att behandla medarbetare som ”älskade barn” är inte en bokstavlig modell för en arbetsrelation. Bilden i avhandlingen väcker frågan om hur omtanke och samordning kan förenas, men en anpassning till företag måste erkänna människors självständighet och tydliggöra förväntningarna.

Att tillämpa Sun Tzu på HR kräver att man skiljer omsorg om teamet från krav på personlig lojalitet. Inom ramen för Sun Tzu tillämpad på ledarskap handlar frågan om hur man organiserar stöd, ansvar och uppföljning utan att behandla medarbetare som barn eller lova att en viss metod räcker för att få dem att stanna.

Vad betyder ”älskade barn” i avhandlingen?

Bilden förekommer i kapitel 10, avsnitt 25 i Lionel Giles engelska översättning. Texten jämför omsorgen om soldater med omsorgen om ens egna barn och kopplar den till att följa generalen ända in i döden. ”Älskade barn” syftar här på den bilden; ingen särskild svensk utgåva citeras.

Avsnitt 26 lägger till en varning: tillgivenhet löser inte oförmågan att få instruktioner att följas och att organisera armén. Kommentaren om kapitel 10:s sex terränger placerar dessa avsnitt i ett sammanhang som också handlar om befälets ansvar. Relationen som beskrivs är fortfarande militär.

En anpassning till arbetslivet måste uttryckligen ändra den ramen. Medarbetare är vuxna människor med eget omdöme; stöd ska inte skapa en skuld av personlig lydnad. En avvikande uppfattning ska inte heller tolkas som otacksamhet, och att lämna företaget är inte ett svek mot familjen.

Det användbara i jämförelsen är en ledningsfråga: Hur tar man hand om människor och gör samtidigt det gemensamma arbetet begripligt? Förslaget här bygger på förväntningar, resurser och uppföljning av överenskommelser. Det för inte över den gamla textens krav på uppoffringar till arbetslivet.

Visa omsorg, tydliggör förväntningar och tillämpa rättvisa kriterier

Omsorg kan börja med att kontrollera vad som faktiskt efterfrågas. En arbetsuppgift behöver ett tydligt resultat, tillgängliga resurser och en tidsram som går att diskutera om förutsättningarna förändras. Uttryck som ”ta ansvar” eller ”visa mer engagemang” klargör inte vad som saknas eller hur man vet att problemet är löst.

Att bry sig om det fysiska och psykiska välbefinnandet bör inte heller begränsas till att fråga om allt är bra. I det här förslaget ser ansvarig chef över arbetsbelastning, avbrott och möjligheter till återhämtning och tar itu med de problem som lyfts. Chefen behöver varken ställa diagnoser eller kräva privata förklaringar för att lyssna på ett organisatoriskt problem.

Stödet bör motsvara den svårighet som har observerats. Det kan saknas en förklaring, ett verktyg, tillgång till information eller ostörd arbetstid. Innan man tillskriver ett misstag bristande intresse är det klokt att kontrollera dessa förutsättningar. Att lyssna på medarbetarens förklaring innebär inte att man måste godta varje slutsats, men det hindrar en från att fatta beslut innan man har hört personens version.

Disciplin förstås här som samordning genom tydliga överenskommelser. Det ska finnas en ansvarig för varje incident; en ofullständig uppgift ska inte registreras som slutförd. När något går fel granskar man vad som har hänt och kommer överens om en åtgärd. Granskningen behöver inte bli en övergripande bedömning av personen eller en offentlig förödmjukelse.

Rättvis behandling innebär inte heller att man måste ge identiska svar på olika omständigheter. En person som håller på att lära sig kan behöva stöd som en annan inte längre behöver. Konsekvens innebär att förklara vilka kriterier som har tillämpats och kontrollera att de är relevanta för arbetet, utan att reservera undantag för dem som står ledningen närmare.

Företagsledarens fem dygder gör det möjligt att koppla förslaget till de beslut som fattas av den som leder. Välvilja ersätter inte tydlighet, och disciplin rättfärdigar inte godtycklig hårdhet. Båda måste märkas i den ansvarigas handlingar, även när den egna insatsen har bidragit till problemet.

En överenskommen uppföljning ger utrymme att utföra arbetet. Analysen av hur man undviker detaljstyrning som chef skiljer mellan att följa upp resultat och att ta över varje beslut. Att efterfråga självständighet och samtidigt kräva tillstånd för varje steg skapar motstridiga förväntningar, även om det framställs som ett sätt att hjälpa.

Ett exempel på korrigering utan straff eller förödmjukelse

Föreställ dig ett fiktivt supportteam. En medarbetare har skickat flera ofullständiga svar på kundfrågor. Chefen går igenom ärendena och bokar ett enskilt samtal. Utgångspunkten är de konkreta svaren och den information som saknades, inte ett påstående om att medarbetaren saknar engagemang.

När de går igenom rutinen tillsammans upptäcker de att det finns två olika instruktioner och att vissa frågor kräver en teknisk bekräftelse som är svår att få. Medarbetaren hanterar dessutom avbrott som inte finns med i planeringen. Dessa omständigheter innebär inte att svaren inte behöver rättas, men de klargör vad som måste förändras för att det ska gå.

I exemplet enas de om en enda gällande instruktion, fastställer vem som ska lösa den tekniska frågan och avsätter tid för att granska de första ärendena. Chefen tar bort en mindre arbetsuppgift i stället för att lägga inlärningen ovanpå en oförändrad arbetsbörda. Medarbetaren åtar sig att uppmärksamma frågor som inte går att besvara med den information som finns tillgänglig.

Förväntningen är tydlig: ett ärende avslutas inte så länge nödvändig information för att kunna svara saknas. Om det beror på någon annan registreras detta som ett hinder. På så sätt skiljer man mellan ett pågående arbete och ett åsidosättande av en skyldighet, och undviker att det enda sättet att ge sken av framsteg blir att avsluta ofullständiga ärenden.

Vid den senare uppföljningen granskar man ett urval av svar för att kontrollera om kriterierna har förståtts och om problemen kvarstår. Man rangordnar inte medarbetarna offentligt och utgår inte från att inga klagomål betyder att arbetet är korrekt utfört. Man kontrollerar också om instruktionen fortfarande är otydlig och om det utlovade stödet fanns tillgängligt.

Om problemet kvarstår behöver man undersöka vilken del av överenskommelsen som inte fungerar, i stället för att upprepa samma varning med hårdare ton. Riskerna med att fatta beslut i ilska och av ego hjälper till att skilja den ansvarigas obehag från skälen till ett ledningsbeslut.

Fallet beskriver ett sätt att granska arbetet, inte ett garanterat resultat. Även om svaren blir bättre visar det inte att medarbetaren kommer att stanna på företaget. Beslutet att stanna kan bero på omständigheter som den här insatsen inte tar upp, och medarbetaren måste kunna uttrycka det utan att stödet blir en skyldighet att stanna.

För att utvärdera arbetssättet kan man fråga vad som har förändrats i förutsättningarna, vilka förväntningar som har blivit tydliga och vilka problem som fortfarande återstår. Att teamet stannar kvar är en större fråga. Den kan inte bevisas genom en anekdot eller förklaras enbart med chefens vänlighet.

Innan du efterfrågar större engagemang bör du kontrollera att det förväntade resultatet är tydligt och att resurserna räcker för att nå det. Omsorg innebär också att korrigera organisatoriska beslut utan att behandla medarbetare som personligt beroende.

Visa alla artiklar i Ledarskap med Sun Tzu: så granskar du ett teams ledning