Att jämföra Sun Tzu med Machiavelli kräver att man skiljer mellan att leda en armé och att bevara en regering. Styrka, förtroende och anseende förekommer hos båda, men de besvarar olika frågor och bildar inte någon gemensam lära om grymhet.
Sun Tzu och Machiavelli gör det möjligt att jämföra två skilda förhållanden till styrka: att leda en armé och att bevara en regering. Inom Sun Tzu jämfört med andra strategerär det intressant att undersöka vem som befaller, vem trupperna är beroende av och hur anseende, förtroende och tvång hänger samman.
Jämförelsen utgår från Krigskonsten, i Lionel Giles engelska översättning, och Fursten, i W. K. Marriotts översättning. Förklaringarna är parafraser. Argument från Discorsi eller Machiavellis militära avhandling tas inte med som om de hörde till samma text.
Politisk auktoritet och befälsansvar
I kapitel 3 av Sun Tzu beskrivs problem som orsakas av en härskare som ingriper utan att känna till arméns omständigheter. Fokus ligger på den förvirring som uppstår i genomförandet. Den som ger en order får inte automatiskt förståelse för dess militära följder bara för att personen har en politisk ställning.
I Fursten, kapitel XIV, räknar Machiavelli kunskap om krig till härskarens uppgifter. Kontrasten handlar inte bara om att ställa en författare som förespråkar delegering mot en som motsätter sig den. Den ena undersöker hur befälet störs; den andra hur den som är beroende av vapen för att behålla sin ställning ska vara förberedd.
I kapitel XII av Machiavellis verk tas också förhållandet mellan en republik och dess medborgarkaptener upp. Där nämner han möjligheten att avsätta dem och att låta deras verksamhet omfattas av lagarna. Förmågan att leda trupper och befogenheten att kontrollera uppdraget hänger ihop, men är ändå skilda frågor.
Lästa tillsammans gör dessa avsnitt det möjligt att skilja mellan kompetens, delegering och tillsyn. En befälhavare kan behöva frihet att hantera en situation utan att därför få obegränsad auktoritet. Inte heller innebär all tillsyn att man ständigt tar över befälhavarens beslut. Jämförelsen analyserar vilket problem varje ingripande är tänkt att lösa.
Så undviker man detaljstyrning från ledningen överför den spänningen till organisationsvärlden. Det är en nutida analogi: en styrelse och en företagsledning återskapar inte utan vidare förhållandet mellan en härskare och en general i en forntida avhandling.
Egna trupper, legosoldater och beroende av andra
I kapitel XII och XIII av Furstenskiljer Machiavelli mellan egna, legosoldater, hjälptrupper och blandade styrkor. Hans kritik gäller både viljan att strida och kontrollen över trupperna. Problemet är inte löst bara för att en styrka visar sig vara militärt kapabel.
Hjälptrupper skapar ett särskilt beroende: de tillhör en annan makt. Enligt resonemanget i kapitel XIII kan deras insats göra den som ber om hjälp beroende av andras beslut. Det militära resultatet och mottagarens självständighet efteråt behöver inte utvecklas i samma riktning.
För att analysera argumentet är det lämpligt att skilja mellan lydnad och sammanfallande intressen. Två parter kan vilja ha samma omedelbara utgång och samtidigt vara oense om vad som bör hända därefter. Att de samarbetar i ett fälttåg visar inte att den ena kontrollerar den andras mål.
Machiavelli räknar styrkor som består av undersåtar, medborgare eller personer i härskarens tjänst till de egna trupperna. Den formuleringen bör inte automatiskt likställas med vilken nutida nationell armé som helst. Det vore också missvisande att identifiera varje avlönad soldat med den legosoldat han kritiserar: beroendeförhållandet är viktigt i hans argument.
Det avsnitt hos Sun Tzu som öppnar för en annan infallsvinkel finns i kapitel 2: där överväger han att behandla och införliva tillfångatagna soldater. Frågan här är hur den egna förmågan kan utökas och upprätthållas under ett fälttåg. I detta avsnitt formulerar han inte någon motsvarande teori om medborgarmiliser.
Likheten ligger i behovet av att förstå vad som gör en styrka användbar; skillnaden ligger i vilket problem som undersöks. Att införliva människor, säkra lydnad och bevara politisk självständighet är uppgifter som inte kan anses lösta genom en enda beteckning för truppernas ursprung.
Alliansernas roll hos Sun Tzu breddar det externa perspektivet. En allians, en värvning och ett införlivande i den egna armén är dock inte utbytbara förhållanden. För att jämföra dem måste man fastställa vilka åtaganden som finns och vilken auktoritet varje part behåller.
Bedrägeri, grymhet och maktens bevarande
I kapitel 1 framställer Sun Tzu bedrägeri som ett militärt medel och tar samtidigt, i Giles version, upp uppriktighet som en av befälhavarens egenskaper. Den kombinationen gör det omöjligt att tolka varje hänvisning till bedrägeri som ett oreserverat godkännande av att ljuga i alla relationer.
Kapitel XVIII i Furstenbehandlar hur härskaren håller sina löften och använder sken och yttre intryck. Jämförelsen måste ta hänsyn till att sammanhanget förändras: beteendet gentemot en militär fiende uttömmer inte relationerna mellan en furste, hans undersåtar och andra makter.
Detta undanröjer inte de etiska spänningarna i någon av texterna. Det gör dem lättare att urskilja. Innan man hävdar att båda förespråkar samma handlande behöver man precisera vem som handlar, mot vem, vilket åtagande som finns och vilken följd man vill uppnå. Att båda är upptagna av effektivitet visar inte att deras argument är identiska.
I kapitel XVII undersöker Machiavelli hur mildhet, bestraffning, fruktan och hat förhåller sig till varandra. Hans förklaringar ingår i ett resonemang om hur man behåller makten. Utan ytterligare analys bör de inte omvandlas till verifierade påståenden om hur människor alltid reagerar på tvång.
I kapitel 12 sätter Sun Tzu upp en annan gräns: härskarens eller generalens vrede räcker inte som skäl för strid. Avsnittet ställer känslor, som kan förändras, mot förluster som inte kan göras ogjorda. Varningen ifrågasätter ett visst motiv, men utgör inte en fullständig teori om statens rättigheter eller legitimitet.
Även vad som ska bevaras behöver preciseras. Att hålla härskaren kvar vid makten, bevara institutioner och undvika skada för befolkningen beskriver inte nödvändigtvis samma resultat. Om de behandlas som synonymer kan relevanta skillnader döljas i jämförelsen av vad varje avsnitt försöker skydda.
Sun Tzu jämfört med Clausewitz gör det möjligt att gå vidare till förhållandet mellan politiska mål och militära medel. I den här läsningen av Machiavelli står frågan om auktoriteten, dess stöd och dess gränser kvar i centrum – inte att tillskriva båda författarna en gemensam lära om amoralism.
Sun Tzu jämfört med Musashi ställer en annan kontrast i fokus: hur individuell praktik, observation och ledning av grupper hänger samman i två militära verk.
Visa alla artiklar i Sun Tzu jämförd med Clausewitz, Machiavelli, Musashi och Jomini
