Sun Tzu och Jomini: styrkekoncentration, terräng och anpassning

Jomini organiserar strategin med baser, linjer och avgörande punkter. Sun Tzu kopplar också samman positioner, rörelser och koncentration, men använder andra kategorier. Jämförelsen gör det möjligt att undersöka vad ett rumsligt schema förklarar och vad som fortfarande beror på omständigheterna.

Jämförelsen mellan Sun Tzu och Antoine-Henri Jomini kan inte reduceras till en motsättning mellan geometri och psykologi. Båda kopplar handlingar till positioner, rörelser och motståndarens förutsättningar. Inom Sun Tzu jämförd med andra strateger är det intressant att undersöka hur de ordnar dessa element och vilken räckvidd de ger sina principer.

Här används Krigets konst av Sun Tzu, i Lionel Giles översättning, och Jominis Sammandrag av krigskonsten, utgiven på engelska som The Art of War i översättning av G. H. Mendell och W. P. Craighill. De svenska förklaringarna är parafraser.

Operationsbaser och operationslinjer: vad Jominis geometri beskriver

I artikel XVIII definierar Jomini en operationsbas som den del av ett territorium som tillhandahåller resurser och förstärkningar, understöder armén och möjliggör dess avmarsch eller reträtt. Den motsvarar inte nödvändigtvis en byggnad eller ett enda förråd. Dess funktion beror på dess förhållande till operationerna.

I artikel XXI skiljer han mellan operationsområden och operationslinjer. En linje är inte vilken väg som helst som ritats på kartan: den har samband med arméns företag inom ett område. Flera rutter som används av dess divisioner kan ingå i samma operationslinje.

Kommunikationslinjer förbinder i sin tur positioner och styrkeförband. Om man håller dessa begrepp åtskilda undviker man att reducera hela resonemanget till frågan om vilken väg som är kortast. En sträcka kan vara kort utan att på ett lämpligt sätt understödja den förflyttning man vill genomföra.

Jomini definierar inre linjer utifrån tidsförhållanden: de gör det möjligt att koncentrera styrkor innan motståndaren kan samla en större styrka. Deras betydelse är inte enbart beroende av att man intar figurens mitt. Rörlighet och förmåga att samlas ingår också i begreppet.

Den här skillnaden kan förstås med hjälp av ett hypotetiskt schema. Två positioner som ligger nära varandra på kartan kan skiljas åt av ett hinder som gör det omöjligt att snabbt upprätta förbindelse mellan dem. Två positioner som ligger längre ifrån varandra kan ha en farbar förbindelse. Geometriskt avstånd och faktisk möjlighet till understöd är inte samma mått.

I kapitel 7 beskriver Sun Tzu ett annat sätt att koppla samman förflyttning och resultat. Manövrerna i kapitel 7 undersöker färdvägen tillsammans med svårigheterna att nå fram i ett skick som gör det möjligt att agera. Jämförelsen knyter an till en gemensam fråga utan att tillskriva den kinesiska skriften Jominis tekniska vokabulär.

Koncentration och terräng: likheter med begränsningar

När Jomini förklarar sin grundprincip föreslår han att samla huvuddelen av styrkorna mot avgörande punkter och ställa den mot motståndarens förband. Han tillägger också att tidpunkten och kraften i genomförandet spelar roll. Resonemanget handlar inte bara om att räkna manskap: man måste också förklara var och när koncentrationen kan få konsekvenser.

I kapitel 6 kopplar Sun Tzu också samman den egna styrkekoncentrationen med att splittra motståndaren. Denna likhet gör det omöjligt att framställa honom som en författare som enbart intresserar sig för att påverka uppfattningar. Styrkornas materiella disposition ingår i hans resonemang.

Men att koncentrera innebär inte att samla allt var som helst. Som en förklaring till problemet kan en ansamling försvåra förflyttningar eller lämna andra åtaganden olösta. Det viktiga är förhållandet mellan de tillgängliga styrkorna och en konkret uppgift, inte antalet i sig.

I artikel XIX skiljer Jomini mellan punkter vars värde beror på geografin och andra vars betydelse beror på styrkornas situation. En plats har inte automatiskt samma värde under alla fälttåg. Målet och positionsförhållandena påverkar vad det innebär att inta eller förlora den.

Även Sun Tzu kopplar handlandet till de rumsliga förutsättningarna. De sex terrängtyperna i kapitel 10 visar att framkomlighet, passager och avstånd inte bara är en kuliss. Befälhavaren måste förstå hur de begränsar handlingsmöjligheterna.

Likheterna innebär inte att klassificeringarna är ömsesidiga översättningar. En terrängkategori hos Sun Tzu motsvarar inte nödvändigtvis en jominisk bas eller linje. För att jämföra dem behöver man ange vilken relation varje term beskriver: mellan platser, mellan styrkor eller mellan en position och den tilldelade uppgiften.

Man bör också undvika att låta utgången i efterhand avgöra vilken plats som var ”avgörande”. För att bedöma en tolkning behöver man förklara varför punkten var viktig innan resultatet blev känt och vilka alternativ som fanns. Att kalla den avgörande efter en seger ersätter inte den förklaringen.

Allmänna principer, mänskliga faktorer och anpassning

Jomini framställer inte krig som en exakt vetenskap utan mänsklig påverkan. I verkets avslutning och i tillägget betonar han karaktärens, befälhavarnas förmåga och lidelsernas inflytande. Samtidigt hyser han stark tilltro till sina allmänna principer. Båda påståendena hör till hans resonemang och bör läsas tillsammans.

Spänningen är lärorik: en princip kan ordna återkommande problem utan att ensam avgöra varje utfall. Att inse att det är lämpligt att koncentrera styrkorna lämnar frågan öppen om vilken punkt man ska välja, vilka styrkor som faktiskt står till förfogande och om det planerade går att genomföra.

I artikel XXI tar Jomini upp operationslinjer som uppstår till följd av händelser som förändrar den ursprungliga planen. Den kategorin visar att hans vokabulär också omfattar förändringar under ett fälttåg. En geometrisk beskrivning innebär inte nödvändigtvis att sträckningen måste ligga fast när förutsättningarna för den försvinner.

Sun Tzu formulerar anpassning med andra bilder och distinktioner. I kapitel 6 avvisar han en fast form som är oberoende av motståndaren. Lästa tillsammans gör Sun Tzu och Jomini det möjligt att skilja mellan ett schema som hjälper oss att observera och en föreskrift som försöker avgöra vad man ska göra innan situationen är känd.

Vi kan föreställa oss en fiktiv plan vars huvudrutt inte längre är tillgänglig. Att hålla fast vid den inritade riktningen skulle bevara projektets yttre form, men inte dess genomförbarhet. En revidering kräver att man undersöker vilka förbindelser som fortfarande är öppna och vilket mål som fortfarande går att nå. Att ändra linjen innebär inte nödvändigtvis att man överger syftet.

Sun Tzu jämförd med Clausewitz behandlar genomförandets svårigheter utifrån friktion. Den jämförelsen bör inte användas för att sudda ut det Jomini faktiskt säger om osäkerhet och mänskliga faktorer eller för att tillskriva alla tre författarna en gemensam vokabulär.

En användbar fråga att ställa inför ett strategiskt schema är vad det visar och vad det lämnar olöst. En karta kan visa rumsliga samband, men bevisar inte i sig att resurser finns tillgängliga, att orderna har förståtts eller hur motståndaren kommer att agera. Genom att precisera dessa begränsningar kan man jämföra Jomini och Sun Tzu utan att göra den ene till en formel och den andre till en oförklarlig intuition.

Sun Tzu jämförd med Musashi låter dig gå vidare med observation, rytm och lärande, och skilja mellan individuellt utförande och samordning av styrkor.

Visa alla artiklar i Sun Tzu jämförd med Clausewitz, Machiavelli, Musashi och Jomini