Amiot och Sun Tzu: den franska översättningen från 1772 och dess mottagande

Amiots översättning publicerades i en samling kinesiska militärverk. Genom att undersöka den volymen kan man förstå vad som gavs ut på franska och skilja det dokumenterade mottagandet från berättelserna om berömda läsare.

Jean Joseph Marie Amiots version studeras bland Sun Tzus manuskript och översättningar som ett inslag i det europeiska mottagandet. För att förstå den är det lämpligt att skilja mellan den utgivna volymen, hur avhandlingen presenterades och senare berättelser om dess läsare.

Vad Amiot gav ut på franska 1772

Art militaire des Chinois gavs ut i Paris 1772, i fader Amiots översättning. Titeln presenterar volymen som en samling äldre kinesiska militäravhandlingar. Sun Tzu förekommer i samlingen, men är inte författare till allt innehåll.

Verket har ofta en särställning i den europeiska historien om Sun Tzu, eftersom hans avhandling tidigt publicerades på franska. Det betyder inte att det var den första översättningen av texten till något språk och naturligtvis inte heller en engelsk version.

Amiot var en jesuitisk missionär bosatt i Peking. Hans översättningsarbete utfördes i Kina och fördes senare till Europa för redaktionell bearbetning och utgivning i Frankrike. Denna process utgör en nödvändig del av sammanhanget för att förstå utgåvan.

Utöver texter som tillskrivs Sun Tzu innehåller volymen andra avhandlingar och material med anknytning till kinesiska militära frågor. Därför måste man noga skilja mellan de olika avsnitten när man använder boken som källa.

Att skilja mellan boken och avhandlingen förebygger felaktiga attributioner. En instruktion i ett annat avsnitt av antologin blir inte en Sun Tzu-lära bara för att den finns mellan samma pärmar. För att hänvisa korrekt till Amiot måste man ange vilket verk han översätter på det aktuella stället och om passagen hör till själva texten, en inledning eller tillagt material.

Hur texten presenteras och förklaras

Amiots version kan utveckla idéerna mer utförligt än vissa senare översättningar. Det påverkar läsupplevelsen: en längre formulering kan innehålla förklaringar som läsare av en mer kortfattad version hittar i separata noter eller kommentarer.

Denna iakttagelse visar inte i sig att hans val är riktiga eller felaktiga. För att bedöma ett översättningsval behöver man jämföra det med den kinesiska text som användes, dess kommentarer och andra möjliga tolkningar. Att räkna ord eller föredra en mer kortfattad stil avgör inte frågan.

Även rubriker påverkar läsningen. En titel kan styra uppmärksamheten mot en viss tolkning redan innan kapitlet har börjat. Därför är det viktigt att skilja redaktionella rubriker från det innehåll som egentligen tillskrivs avhandlingen.

Det är mer precist att studera Amiots val passage för passage än att ge hela volymen en enkel etikett som ”ordagrann” eller ”fri”. En utförlig översättning kan ligga nära originalet på ett ställe och vara förklarande på ett annat.

Man kan jämföra med senare versioner genom att avgränsa specifika passager. Jämförelsen mellan Giles och Griffith gör det möjligt att se andra ordval och andra sätt att förklara redaktionella beslut. Frågan är inte vilken formulering som låter äldst, utan vilken nyans var och en bevarar och vilken förklaring som ges för att motivera den.

Kronologin sätter också gränser för vad dokumentationen kan visa. Bambusmanuskripten från Yinqueshan upptäcktes 1972 och var därför inte tillgängliga för Amiot. Att läsa hans version som ett vittnesmål om 1700-talets mottagande är något annat än att använda den för att känna till senare arkeologiska rön.

Dokumenterat mottagande och frågan om Napoleons möjliga läsning

Amiots utgåva gjorde det möjligt för europeiska läsare att ta del av en fransk version av de idéer som tillskrivs Sun Tzu. Detta mottagande kan studeras med hjälp av utgåvor, korrespondens, omnämnanden och andra dokument som kan belägga konkreta kontakter med verket.

Påståendet att Napoleon läste denna översättning bör behandlas med större försiktighet. Möjligheten har förekommit i texter om Sun Tzus mottagande i väst, men den bör inte framställas som ett bevisat faktum utan direkta dokumentära belägg för att han läste den.

Att en bok fanns tillgänglig och att en viss person läste den är två skilda saker. En publikation kan ha cirkulerat vid rätt tid utan att det bevisar vem som tog del av den. Inte heller räcker en likhet mellan en militär manöver och en sentens för att fastställa ett beroendeförhållande: innan likheten kan bli ett historiskt påstående krävs belägg för en dokumenterad koppling.

Ett brev, en identifierbar anteckning eller en läslogg skulle ge en annan grund för att diskutera frågan. Även innehav av ett exemplar skulle inte i sig bevisa att personen läste det noggrant eller tillämpade dess idéer. Den försiktiga formuleringen är att Napoleons läsning av Amiot inte bör betraktas som bevisad enbart för att den är kronologiskt möjlig.

Slutligen är det viktigt att skilja mellan historiskt mottagande och nutida tolkning. Thomas Clearys tolkning erbjuder en annan läsram. En jämförelse med Amiot kräver att man identifierar vad som hör till respektive inledning och kommentar, utan att framställa en översättares val som utbytbara mot den forntida författarens ord.

När du hänvisar till en passage hos Amiot bör du ange utgåvan och den specifika avhandling som passagen tillhör. Bevara också skillnaden mellan den franska översättningen och eventuella senare svenska versioner.

Visa alla artiklar i Sun Tzus översättningar: manuskript, versioner och läskriterier